fitnesstudio.blogg.se

 

Idag, 21 maj, bestämde jenny, lina och jag mig för att spela pingis och basket på Bulltoftaskolans gård.

Vi började med lite uppvärmning genom att spela korta matcher (1 mot 1) där vinnaren mötte den tredje personen som väntade under tiden. Blev det samma vinnare mer än 2 gånger på raken så bytte vi ändå ut denna mot en av oss andra. Här märktes det tydligt att Lina hade hyfsat bra koll på bollen och kunde för det mesta ta emot den, även om farten var långsam. Jenny hade lite svårare för det, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att hon inte har spelat så mycket pingis överhuvudtaget när hon var yngre till skillnad från oss andra två.

Men hon var mycket tapper och gav inte upp i första taget, utan kämpade väl hela tiden.

För mig kändes det ibland lite frustrerande då jag inte fick ut så mycket av spelet som jag hade hoppats på. Detta då vi återigen har olika bakgrunder bakom oss. Jag som i min ungdom spelade mycket pingis, ville nu återta den spelstilen jag hade då och till och med utvecklas lite mer i mitt spelande. Det blev tyvärr inte riktigt så, men, det jag däremot är glad över är att jag lyckades slå långsamma och höga bollar till de andra så att de fick chansen att utvecklas, och det är trots allt det som är meningen. När de blir bättre så gagnar det även mig. Till slut är jag säker på att vi kommer spela på samma nivå :)

 

Efter pingisen fortsatte vi med basket. Vi körde ett spel som heter 21. Detta spel går ut på att alla inblandade kämpar var för sig för att få ihop 21 poäng. Vi spelade så här: 1 person började med att gå till straffkastlinjen. Därifrån kastade denne bollen mot mål. Gjorde hon mål fick hon lov att fortsätta genom att återigen gå till linjen och kasta därifrån. Missade hon däremot kastet, så var det nästa persons tur att ta emot bollen, vilken då fick ta bollen från den plats där den hamnade efter den första personens kast. Hon fick nu kasta exakt från den platsen mot mål, och lyckades hon göra mål fick hon gå till linjen och fortsätta skjuta därifrån direkt mot mål. Om den här personen (nummer 2) däremot inte gjorde mål när hon först tog emot bollen från nummer 1:s kast, så fick nummer 3 ta över bollen från den plats där nummer 2 hamnade.

Det kanske låter som mycket att tänka på, men på plan går det väldigt snabbt att lära sig det.

Här lyckades både Lina och Jenny mycket bra. De var väldigt pricksäkra, och vann faktiskt båda varsin omgång av spelet. Jenny var mycket duktig på kortdistans då hon hade en fin känsla för avståndet. Lina var något bättre på långdistans. Men båda hade den rätta känslan. Själv var jag snabb på att plocka upp bollen från där den studsade, men hade mycket svårare att pricka rätt. Antingen blev kastet för hårt eller så flög den precis över korgen till andra sidan. Lite störigt, men men. Här kan man snacka om en utmaning för min del, då vi alla verkade spela på ungefär samma nivå. Även om jag aldrig vann någon match, så var jag alltid nära poängmässigt, vilket ledde till att det alltid blev lite pirrigt in i det sista, då det i alla fall i första omgången handlade om 2 poäng mellan mig och vinnaren.

I vilket fall som helst vill jag avluta med att detta träningstillfälle var ett av de mest roliga som jag i alla fall varit med om. Jag vet att även de andra två gillade mycket det här, och därför bestämde vi att vi skulle göra om det här vid fler tillfällen.

 

 

 

Då var det dags för nästa dag, alltså den 25 maj. Denna dag var också trevlig, och fylld med utmaningar på olika sätt. Denna dag skulle nämligen jag och barnen bada på Aq-va-kul. Tanken var från början att vi skulle vara två ledare, men 4 dagar innan det var dags, fick jag reda på att den andra ledaren inte kunde närvara pga jobb.
Så det blev första utmaningen, att ensam leda dessa 9 flickor som var med denna dag.

Först på plats var den äldsta av lindeborgsflickorna och hennes ena kompis, även hon boende i Lindeborg. Efter en liten stunds väntetid, började den äldsta tappa lite tålamod och undrade när de andra skulle komma, vilket var helt förståeligt. Alla andra var nu nämligen sena.14.30 hade vi satt som tid då vi alla skulle samlas för att i god tid hinna med att betala, klä om och starta träningen kl 15.
Ca 10 minuter försenade kom hermodsdalsflickorna samt deras bror som också följde med denna gång (dock badade han inte med oss, utan med andra barn). Nu var det "bara" resten kvar.
Runt 14.50 dök resten upp, lite tråkigt med tanke på att de andra tjejerna fick sitta och vänta på att få komma in och byta om. Vi ville nämligen inte köra igång förrän alla var på plats, vilket även ledde till att vi fick mindre tid i bassängen. Det gick dock smidigt sen så fort alla var på plats. På några minuter hade vi fixat biljett till allihopa och sen gick vi snabbt in till omklädningsrummet. Då enbart en av flickorna och jag hade tagit med sig hänglås fick vi försöka tränga in allas saker i dessa två skåp. Det visade sig dock väldigt snabbt att denna flickas hänglås var ett kombinationslås, vars kod hon ej kom ihåg. Så vad hände då? ALLAS saker klämde vi in i ett enda skåp. Lite knepigt att få ordning på i början, men till slut gick det.
Det var dessutom så att det inte fanns något band till nyckeln (till skåpet), så då fick vi vara lite kreativa. Då jag hade ett hårband jag inte var så fäst vid, så bestämde vi oss för att skära sönder det med hjälp av nyckeln. På så vis kunde vi sen knyta ihop den med nyckeln, och då jag var den som hade huvudansvaret för allas grejor, så tog jag på mig ansvaret att bära det nya "armbandet".

 

Efter att alla hade klätt om och var klara för bad gick vi igenom några regler innan vi kom in i äventyrsbadet. För det första bestämde vi att alla skulle börja med att vara i samma bassäng så att vi hade koll på varandra.
Därtill kom vi överens om att ifall någon ville gå på toa, förflytta sig till en annan bassäng eller på annat vis gå ifrån gruppen så skulle detta sägas till mig först. Jag säger bara en sak, den här dagen imponerade flickorna enormt mycket. För det första gjorde de exakt som de blev tillsagda; kom fram till mig och sa till när de ville förflytta sig till en annan bassäng, åka rutschkana eller gå på toa. Dessutom höll de koll på varandra och var väldigt trevliga mot varandra hela tiden. Jag var själv mestadels av tiden med de yngsta då de hade svårast att klara sig själva av naturliga skäl. Men även de ville vara med de stora emellanåt, och därmed blev vi samlade ganska ofta. Då de alltid berättade var de skulle så var jag inte så orolig för att tappa bort dem då jag visste att det även fanns badvakter på olika ställen i äventyrsbadet som hjälpte till att hålla koll. Men emellanåt visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen när flickorna ropade på mig från olika håll. Där fick jag försöka gå efter ropordning, dvs att den som ropade först fick först hjälp. Ofta handlade det om att de ville att jag skulle komma och titta på vad de gjorde. I dessa fallen drog jag med mig de yngsta så att de inte var själva under tiden.

 

Några utav flickorna var lite rädda för att hamna under vattnet, och därför gjorde vi tillsammans några doppövningar samt lekar där vi sprattlade tillsammans samtidigt som vi höll i varandra. I vissa fall blev de yngsta lite rädda för den stora bassängen då man lätt kunde hamna lite längre ut än man hade tänkt sig. I dessa fall gick vi till den lilla bebispoolen där de fick leka av sig innan vi återgick till den stora igen.

Barnen skrattade högt av glädje, såväl de yngre som de äldre. Lite senare in på eftermiddagen var det dags att åka den för dem pirriga stora rutschkanan som var hög nog att skrämmas för några utav flickorna.
Vissa ville åka själva direkt, medan andra ville, men inte vågade. Detta gällde dock i första hand de yngsta. Men då jag föreslog att vi kunde åka tillsammans så bestämde de sig för att testa. Det krävdes bara en omgång tillsammans för att de skulle fatta tycke för denna roliga "leksak". Efter några åk tillsammans vågade de till och med åka själva. Några utav de äldre barnen fick inspiration och ville därmed också åka tillsammans med mig efteråt, och helt plötsligt blev detta väldigt populärt. De hälften av flickorna nu ville åka tillsammans med mig fick vi göra ett litet schema där de i tur och ordning fick vänta på sin tur. Vi bestämde även att de som var räddast fick lite förtur så att de sen skulle kunna komma igång själva. De andra var inte lika rädda och kunde därmed vänja sig mycket snabbare. De behövde bara den lilla extra pushen.

Så stolt jag kände mig över dessa flickor. De vågade, tog mod till sig och tog kontroll över deras rädsla.

Det var verkligen jättekul att se hur de sen resten av tiden bara njöt, hade roligt och umgicks som systrar.

Vi avslutade till sist med lika fika på ovanvåningen innan det var dags att duscha, klä om och ta sig hemåt.

 

 Varma hälsningar/ Céline